Samlade ord

Efter att ha sträck läst ut en bok under några timmar
(för övrigt heter den, Döden skall du tåla, som är skriven av
en väldigt bra författarinna- Karin Fossum.

Ja va fan skulle ja läsa en bok av en dålig författare för)

Så känner jag i alla fall att jag nu inte längre kan undvika
mitt lilla ångestprojekt som jag nu haft i några dagar,
eller nej rättare sagt kanske några veckor nu.

Och det är ju detta, Bloggen, med stort B.
Eller överhuvudtaget hela min existens i internetvärlden.

Facebook klarar jag inte av, jag pallar inte se en enda onödig
jävla statusuppdatering.
Det finns vanligt halvonödiga och så finns det dom
som bara är så enerverande jävla onödiga
så jag inte ens fattar varför man uppdaterar.

Och jag vet "var inte där då om det är så jävla störigt".
Så nej precis därför undviker jag det så mycket som möjligt.

Om det nu inte är någon släkting eller möjligtvis, högst olikligt
någon vettig som skriver till en (he he).
Hade det inte varit för det och dom gånger man varit ute och rest
och då fått nya bekanta så skulle jag aldrig ha skiten.

Vad är det för jävla samhälle vi har idag egentligen.
Där alla våra vardagliga (vanliga jävla skit rutiner)
saker måste exponeras hela tiden.
Vad vi gör, vad vi äter osv osv.

Och ibland alldeles för privata grejer jag inte tycker vuxna
(och som jag trodde allmänt funtade) människor inte borde skriva.

ja ja skit samma det var nog inte det jag egentligen skulle gnälla om.
Eller var de det?

Den senaste tiden har mina tankegångar varit allt för osammanhängande.
Jag kan inte hålla reda på så mycket, eller fokusera.
Då är det ju bra att det just nu inte krävas av mig heller kanske.
Och hade det inte varit för att vissa kanske mår sämre än mig just nu
hade jag kanske själv låtit mig förfalla lite mer.
För jag känner att det är svårare och svårare.
Jag blir förvirrad av mig själv, jag kan inte beskriva det bra med ord heller.
Och det är inte heller lönt att beskriva en känsla eller ett tillstånd
jag inte tror de få som läser kan relatera till.

Och nej jag menar inte på något sätt att jag skulle ha helt jävla unika
jagmårsåjävladåligt känslor, eller att jag på något sätt mår sämre än någon annan.

Jag menar mer på att det finns ett psykiskt sjukdomstillstånd
som alla inte "lider" av eller delar med mig,
d ä r f ö r känner jag att jag inte verkan kan eller orkar just nu
förklare eller dela med mig.

Och vad är det att dela med sig av.
Det är ju bara för tillfället till en lysnande jävla datorn skärm.
Och kanske tre pers som skulle läsa ändå.

Men just nu är detta skrivandet för mig egen skull.
För mina maniska hämnder som far över tangenterna,
överlyckliga att få "roa" sig.

Det är för min hjärna som just nu får avlasta
en massa ord och tankar.

Och om det sen är någon som läser eller tar in,
det orkar jag inte engagaera mig i just nu.
(och kul att följa en blogg som uppdatera en gång i månaden)

Och just nu, just nu i slutet blev mitt ångestprojekt
omvandlat till ett lite halft tillfredställande tidsfördriv.