Strike a pose motherfucker

Ja det är väl ungefär så här jag har spenderat min eftermiddag.

den magiska barndommen plus en aningens alkohol

Kl fyra var jag hemma från jobbet.
Marinerade cornfilé och gjorde en jävligt god sallad.

Vid fem tiden tog jag mitt första glas rött vin,
som jag suktat efter sen jag köpte det för någon vecka sen.

Det var eller rättare sagt är 14.5%
smakar, kaffe, mörkcoklad, björnbär och typ ek.
Även en hint av lakrits. . . kan det blir bättre?
Och det är strävt när jag för tungan upp mot gommen.

Magen svider, men det skiter jag i.

Kl sju har jag fått i mig lite mer än mitt andra
till bredden fyllda glas.
Och eftersom jag för en gångs skull dricker rätt sakta
känner jag den välkomnade berusningen.

Slappa lemmar, slapp hjärna.

Jag blundar mot kvällssolen och drömmer mig bort
till ljumma sommarkvällar.
Fågelkvitter och antagligen någonting alkoholhaltigt att dricka.

Tänker på stället jag spenderade min barndom
(i alla fall varannan helg min pappa hade oss
och kanske en del lov, men för mig var det där jag växte upp)
barfota, i skogen på en stig på väg ner till en sjö
med ett av de klaraste vatten jag sett
(förutom dricksvatten, och det på reklam)
och allmänt den vackraste plats jag någonsin sett.
(och alla de där speciella fågelkvitterna som
bara verkar finnas på landet)

Eller utanför vårt hus som egentligen är ett torp
med en kattsvans sin kittlar mitt ben.
Och så mycket mer jag inte kan eller orkar förklara.

Det är som magi för mig, när jag blundar och tänker dit
är jag fortfarande åtta och ligger på en brygga
för att titta ner i vattenfloran, allt stort och litet som rör sig där nere.
Medan solen värmer min rygg.

Bryggan är varm och sträv under mig.

Och nu när jag blundar och solen bränner min ögonlock
är jag där, känner doften av skogen, naturen
och det mjuka gräset under mina fötter.

Förhoppningsvis kommer jag åter dit nu i sommar.
Och jag hoppas någon mer än mig kommer att känna
känslan av total frånvaro, avslappning.
Inga krav, inga bilar, ingen skit stad.

Förnimmelse

Bland all allmän depression tar jag mig till jobbet
lite i åtta i morse.
Sömnen sitter starkt kvar i mig
(Eller är det medicinerna jag äter och gjort så länge
som fan borde lagras i min kropp).

Solen skiner i alla fall och jag håller inte på att dö
av kyla.
Jag går samma väg som jag gick igår.
Samma väg som jag just nu kommer på att jag gått
i tre år. . . tre år. . .

Men två saker skiljer sig från gårdagen.

1. Det faktum att solen skiner jag mina händer inte är stelfrusna.
2. Buskarna som igår var kala har nu börjat slå ut.

Och ju längre jag kommer ser jag att processen är igång.
Allting börjar slå ut.
Hjärtat slår ett extra slag.

Väl på jobbet, en hittills strålande morgon spelar radion
The Beatles- Here comes the sun

och jag förnimmar sommaren

nytt, större och utrotningshotande

Sitter i ett ensamt tåg
på väg till en nästan mer ensam stad.
Blickar ut över ett landskap
som håller på att utvecklas
till en ny mer eftertraktad årstid.
Ett landskap vi inte längre sakta förstör
utan brutalt massakrerar.

Vi bygger ut våra materiella liv.
Allt måste vara större än grannens inte nödvändigtvis bättre.
Bara större.
Vi minimera det vi behöver mest,
det vi har haft längst är det vi minst värnar om.
Naturen krymper och minskar
för att vi skövlar den,
så att vi får plats med så stora hus och städer som möjligt.
Och inte bara det vi mördar dom första som funnits här
dom som har fått och får det hela att gå runt.
Vi kör ut djuren från deras hem och naturliga miljö,
vi stjäl den lilla födan dom har kvar
och sen när dom gudförbjude kommer för nära inpå
då mördar vi dom.

Snälla glöm inte bort vår moder jord
och hur mycket vi faktiskt behöver henne.
(fast det är redan för sent, vi har näst intill
dödsförklarat henne)


Säger jag som nyss trösthandlat helt onödiga saker
som antagligen barnarbetare sytt
och som gladeligen hjälper till med den globala uppvärmningen.
Inte nog med det.
Detta måste jag ju självklart skriva/ladda upp med min
jävligthippainneflashig mobil.
Det dög ju inte med den andra som inte hade tuchscreen
och tolv mega pixel kamera. . .

F.B sukers and fuckers

Facebook gör folk dummare
det är tydligen bevisat.
Men det faktumet har ju inte direkt
gått obemärkt förbi.

My name is Elvis

Hi my name is Elvis.
Nu är det ju inte lika lockigt som det
brukar bli när jag låter det självtorka.
Men ni ser ju, det är helt crazy.

Det är ju inte alls störigt att glasögonkanten
alltid lägger sig precis över ögonfransarna eller
mitt över ögat.

Jag vaknar varje morgon och önskar
att mitt hår på något mirakulöst sätt
ska ha växt ut igen.

Att allt bara är en dröm.

Men ack nej, sådan tur kan jag ju icke ha.
Det är ju inte så att det direkt är skit fult eller så.
Det är bara det att det andra var så mycket bättre,
lättare.
vad kunde liksom vara bättre
än min kärringknut högt upp på huvudet
(antagligen en hel del).

Detta är mer "flickigt" och "sött" och ööhh "gulligt".
Det andra var ju ändå lite mera classy
(och nej jag vet inte hur det stavas)
och med tanke på hur jag ser ut i vanliga fall så kan jag
gott ha en classy frisyr.

Så det var mina problem det!

Den nya liggandes

Mitt avklippta hår i "liggande" position
får mig att se ut som en tolvåring.
I alla fall väldigt mycket yngre

Jag känner det som jäfligt negativt,
men i framtiden är det ju bra att veta

Numera

Som det säkert märks är jag inte så "internettig" av mig.
Känns som om jag har fullt upp med annat,
även om jag egentligen inte har det. . .så mycket.

Det är så jävla skönt att inte logga in på datorn,
att skita i äckliga facebook.
Det jag gör i stället är lite gediget handarbete
så som stickning.

Plus att dom få gånger jag går in och snabbt blickar igenom facebook
så märker jag att folk inte direkt blivit vettigare
snarare tvärtom.
Allt det jag tyckte illa om innan hatar jag numera.
Allt det jag störde mig lite på innan enerverar mig nästan till döds.




Föresten så hatar jag mig själv för att jag var så dum i huvet
att jag klippte av mitt hår.
Idiotjävlahorfittjohanna