den magiska barndommen plus en aningens alkohol

Kl fyra var jag hemma från jobbet.
Marinerade cornfilé och gjorde en jävligt god sallad.

Vid fem tiden tog jag mitt första glas rött vin,
som jag suktat efter sen jag köpte det för någon vecka sen.

Det var eller rättare sagt är 14.5%
smakar, kaffe, mörkcoklad, björnbär och typ ek.
Även en hint av lakrits. . . kan det blir bättre?
Och det är strävt när jag för tungan upp mot gommen.

Magen svider, men det skiter jag i.

Kl sju har jag fått i mig lite mer än mitt andra
till bredden fyllda glas.
Och eftersom jag för en gångs skull dricker rätt sakta
känner jag den välkomnade berusningen.

Slappa lemmar, slapp hjärna.

Jag blundar mot kvällssolen och drömmer mig bort
till ljumma sommarkvällar.
Fågelkvitter och antagligen någonting alkoholhaltigt att dricka.

Tänker på stället jag spenderade min barndom
(i alla fall varannan helg min pappa hade oss
och kanske en del lov, men för mig var det där jag växte upp)
barfota, i skogen på en stig på väg ner till en sjö
med ett av de klaraste vatten jag sett
(förutom dricksvatten, och det på reklam)
och allmänt den vackraste plats jag någonsin sett.
(och alla de där speciella fågelkvitterna som
bara verkar finnas på landet)

Eller utanför vårt hus som egentligen är ett torp
med en kattsvans sin kittlar mitt ben.
Och så mycket mer jag inte kan eller orkar förklara.

Det är som magi för mig, när jag blundar och tänker dit
är jag fortfarande åtta och ligger på en brygga
för att titta ner i vattenfloran, allt stort och litet som rör sig där nere.
Medan solen värmer min rygg.

Bryggan är varm och sträv under mig.

Och nu när jag blundar och solen bränner min ögonlock
är jag där, känner doften av skogen, naturen
och det mjuka gräset under mina fötter.

Förhoppningsvis kommer jag åter dit nu i sommar.
Och jag hoppas någon mer än mig kommer att känna
känslan av total frånvaro, avslappning.
Inga krav, inga bilar, ingen skit stad.