Sitter i ett ensamt tåg
på väg till en nästan mer ensam stad.
Blickar ut över ett landskap
som håller på att utvecklas
till en ny mer eftertraktad årstid.
Ett landskap vi inte längre sakta förstör
utan brutalt massakrerar.
Vi bygger ut våra materiella liv.
Allt måste vara större än grannens inte nödvändigtvis bättre.
Bara större.
Vi minimera det vi behöver mest,
det vi har haft längst är det vi minst värnar om.
Naturen krymper och minskar
för att vi skövlar den,
så att vi får plats med så stora hus och städer som möjligt.
Och inte bara det vi mördar dom första som funnits här
dom som har fått och får det hela att gå runt.
Vi kör ut djuren från deras hem och naturliga miljö,
vi stjäl den lilla födan dom har kvar
och sen när dom gudförbjude kommer för nära inpå
då mördar vi dom.
Snälla glöm inte bort vår moder jord
och hur mycket vi faktiskt behöver henne.
(fast det är redan för sent, vi har näst intill
dödsförklarat henne)
Säger jag som nyss trösthandlat helt onödiga saker
som antagligen barnarbetare sytt
och som gladeligen hjälper till med den globala uppvärmningen.
Inte nog med det.
Detta måste jag ju självklart skriva/ladda upp med min
jävligthippainneflashig mobil.
Det dög ju inte med den andra som inte hade tuchscreen
och tolv mega pixel kamera. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera eller bara skit i det