Tomgång

Nedanför skrivet i lördags av en bitter jobbandes Johanna.


Sitter på jobbet med väldigt lite att göra.
Två tvättmaskiner igång
en hjärna på tomgång.
Ett för tillfället väldigt litet engagemang.
Men det funkar, bara 2 1/2 timme kvar.
sen återstår ju dock morgon dagen och
tis
ons
tor.

Just detta tråkskiten jag skrev ovanför
är anledningen att man inte ska skriva om sin dag.
Eller för mycke om sig själv.
För ingen kan väl påstå att det var någon form nödvändig läsning.

Fast sen när jag tänker efter är ju inte denna bloggen direkt till för att roa någon.
Utan just ett tidsfördriv, när inget annat finns till hands.

Men det hade ju dock varit så mycket roligare OM jag faktiskt hade något att säga (skriva).
Men jag tror tyvärr jag inte har det.


Åååh snart är det ju den uuuunderbara hässleholmsfestivalen, ha ha ha. . .
En "festival" där 50+ blir tokiga på kvällarna, skränar i öltält
och tror det är helt ok att bete sig som skitar.
Fast dom har väl lika rätt att bete sig som skitar som en äcklig 20 åring.

Många av dom fula tror dom blir vackra, alkoholen lurar.
Och dom vackra tror för mycket om sig själva och blir ännu fulare.

Tonåringarna som bor runtom om Hässleholm som får sin första fylla.
Köper sina första nitarmband i ett av alla stånden som finns.
Knyter en bandana runt huvudet eller handleden,
och tror av nån anledning att det är tufft.

Och vi andra som är lite sådär till allt vår stad har att erbjuda
å mest gnäller hela tiden,
även när det nu faktiskt händer nått.
Glider ut, tittar. . .och skäms.
Men som vanligt när kvällen närmar sig och alkoholen flödar
så är man säkert där ändå.
Förundras över hur andra människor beter sig (det är rätt roligt ibland),
eller är det bara jag som så ofta "skäms" över vårat människosläkte.

Varför kan jag bara inte glädjas åt/ med andra människor, ska det vara så svårt?
Eller har ens insikt om hur världen och människor är sabbat det totalt för mig?







För övrigt måste jag säga att det bästa jag nog någonsin gjort
(som inte har med nått annat att göra som jag skrivit om)
är att jag börjat träna.
Att Melina pusha på och fick mig dit,
att jag nu klarar av att övervinna mina fobier å rädslor
och nu ta mig dit själv.
Pumping iron ha ha.

Och jag gör det, och jag gör det bra!
Och innan när man inte alls pallar,
men man tvingar sig nått så enormt för att gå dit.
Och när det väl sen är gjort, man har svettats ut all skit,
en del ångest.
Så känns det för jävla bra att man gjorde det.
Människor måste göra sånt man inte tänkt göra men vill,
bara för att få känna känslan efter,
känslan "jag gjorde det" "jag klarade det" fast man egentligen inte palla.
Å det är viktigt.

så tack Melina
(om du av all förmodan skulle läsa detta)




Nu ska jag hämta tvätt.

taaa taaa