Jag har en väldigt lustig och obehaglig känsla
som tycks gro i mig.
Jag kan inte definiera den,
jag kan inte beskriva den.
Fast jag kan försöka.
Det känns mer som ett illamående
blandat med någon slags förvirring och förtvivlan.
Allt känns på något sätt förgäves,
allt känns ganska hopplöst,
värdelöst.
Och allt det där bara blandas i mig ,
som en jävla ångestcocktail (det är ju värst vad dramatisk jag är).
D e t får mig att vilja spy (som om jag inte gjort det tillräckligt)
samtidigt som jag förtvivlat vill gråta.
Ska det bli så att i stället för två steg fram,
där jag trodde att jag var på väg
istället ska ta tre steg bakåt.
Ni kan inte förstå hur rädd jag är för att gå tillbaka
och må som jag gjorde innan.
Man kan inte fungera då,
när ens inre är kaotiskt, missbildat. . . miserabelt. . ?
(det kallas bipolär sjukdom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera eller bara skit i det