sånt du inte ska skriva om

Jag satt i soffan tog en ny köpt bok och slog upp en sida, detta var vad jag fick upp:

Jag vill inte svälja, men jag sväljer.
Jag vill svälja, men jag sväljer inte.
Jag vill inte leva, men jag lever.
Jag vill leva, men jag lever inte.
Jag vill drömma, men jag drömmer inte.
Jag vill inte drömma, men jag drömmer.

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Det är så det är, min värld känns helt tvärtemot.

Jag ska försöka beskriva hur det är att vara sjuk, att ha en sjukdom som inte syns,
som man inte kan ta på, men som gör väldigt ont.
Hur det är att se frisk ut, fast det känns som om du sakta går i sönder,
din kropp vittrar bort i ett ångestfyllt tillstånd.
För det är väl det jag är "sjuk".
För mig är det lika verkligt som en diabetiker som behöver sitt insulin.
Jag känner att vi är lika sjuka fast på olika sätt. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt min sjukdom,
inte nu, inte än.
Mitt tillstånd de senaste åren pendlar från att vara hyperaktiv och manisk till att vara djupt deprimerad och ångestfylld, vissa dagar apatisk.
Och när jag skriver att det pendlar kan det handla från timme till timme, från vecka till vecka,
ja ni förstår.
När jag är manisk och hyperaktiv finns det inget stopp på mig, jag har väldigt svårt för att sitta stilla och koncentrera mig på en sak, sitter konstant och rör någonting, pilla på mina ringar, rättar till ringen i min näsa, måste hela tiden göra nått. Fast oftast tänker jag inte på det.
Eller så pratar jag, HELA tiden.
Inte normalt, utan jag kan klippa av orden innan jag sagt dom färdigt, det stakar sig, jag låter ungefär som en missbrukare på uppåt droger.
Och mitt i en mening kan jag helt glömma vad jag pratar om, jag tappar verkligen bort det.
Det är också en sak, glömsk blir jag, och jag tycker det blir värre och värre.
Ibland försöker jag minnas saker sen skolan som jag vet att jag borde komma ihåg, händelser, som till viss del har varit traumatiskt, roliga eller nått liknande, men jag kan inte komma i håg.

Jag kan gå på stan och känna att jag inte har kontroll över min kropp, jag kan känna att jag inte är närvarande, nästan vinglar fram.
Därför tycker jag inte om att gå själv.
Står jag i duschen kan jag känna hur jag tappar fattningen om verkligheten,
kan luta mig mot väggen och bara stirra.
Och ibland blir det som i en film, ni vet när någon drömmer sig bort och det blir sådär vågigt omkring dom, så blir det för mig och jag känner hur jag inte är i rummet fast jag ser det om kring mig,
fast genom någon hinna. jag vet det låter konstigt, men det är väl så bra jag kan förklara det.
Det ska uppenbarligen vara någon form av psykos. Dock är jag medveten om när den sker,
om inte fattar jag det efteråt.
Små psykoser som nån psykologläkaregrej sa.
Jag får dock medicin för det, så man fungerar någerlunda för det mesta.

Och ångesten jag får är inte "vanlig" ångest, eller den började som det. Gick vidare till panik ångest då jag kunde ligga och vrida mig i mentala smärtor på golvet, gråta tills det inte fanns nått kvar av mig, jag kan känna hur varje nerv min kropp går i sönder.
Ångesten kommer smygandes, jag kan sitta och äta, börjat tänka på döden, att bli gammal, att jag inte träffar mamma så ofta, eller nån annan min familj,
sen bara kommer det, jag får ångest av precis allt, just då förvandlas minsta tanke.
Det slår på i full fart.
Knock out.
Och gör jag ingenting konkret förvandlas varenda tanke till något ångestfyllt.
Jag fattar inte hur det går till. Till sist kan jag inte göra något alls, ligger bara på soffan och tårarna bara rinner, och det känns som om hela min existens
vrider sig, har kramp, jag har så svårt att sätta ord på det. Till sist när tårarna tar slut, och jag inte orkar mer, ligger jag bara och stirrar.
Tv:n är på men jag ser inte, mina ögon är öppna men jag ser ingenting, jag vet inte vilket form av tillstånd jag är i då, men jag tror att kroppen stänger av när min ångest blir för stor. Men medicinen jag får nu har tagit bort i stort sett all ångest, den blockerar den, det går inte att tänka ångest.
Eller det gjorde det ett tag, nu har det börjat komma tillbaka, men bara vissa dagar. Och bara lite grann, fortfarande kontrollbar.

Och det är väl precis sånt här man inte ska skriva,
Men kanske det även på nått sätt kan hjälpa nån.
Här sitter jag i valet å kvalet om jag ska "publicera" detta blogginlägget.
På ett sätt tycker jag ingen har med detta att göra, men på ett sätt måste jag får det ur mig, skriva av mig på nått sätt, så att någon ser, så att någon fattar.
Men vad ska det egentligen vara bra för?