Allting

I dag var det begravning, det var sorligt, det var hjärtskärande,
det var tankeställande, det var allt.

Min puls gick i hundranittio, jag svettades om handflatorna.
Och försökte göra allt för att inte gråta hysteriskt.
(men det var allt annat än lätt när Frank Sinatras, My way spelades)

Vi fick sitta längst fram bland dom reserverade platserna,
det glädjer mig nått så enormt att Bojan såg mig som en av hans närmaste vänner.
Vi hade kanske inte känt varandra så jätte länge,
men ja det var snabbt och intensivt
(det gick rätt snabbt, jag tror alla fick en rätt naturlig relation till honom).

Jag kan faktiskt fortfarande inte förstå att han är borta,
när jag tänker på det slår jag liksom bort det, det går bara inte in. . .

Jag kan inte förklara vilken människa han var,
det räcker man träffat honom en gång så vet man.
Intensiv, men ibland lugn som en filbunke.
Ögon så enorm bruna, man kunde verkligen se allt i dom.
Historier berättade med den största inlevelsen och gester
man kan tänka sig.

Alla asgarven. . . shit ja alla asgarven.
...Das ubermenschen...

Jag kommer verkligen att sakna de sena nätterna,
när det bara var vi fyra.
Och vi kunde prata, prata, prata om allt, om ingenting.
Och vi skrattade. . . Med hela hjärtat.

Och nu blir det inte så mer, nu är du ju inte här mer.
Det är fan helt sjukt, för just nu,
just exakt nu tror jag att det faktiskt gick in, lite.

Du är inte här, och kommer inte vara.
Sonen, pojkvännen, bästa vännen och allt annat du var.

Va fan du var ju den sista Roger hade.
Det ringer inte så som det brukar i hans telefon,
han börjar inte alla samtal med att skratt, ett asgarv som innan.
Han ler inte när han får ett sms. . .för dom är inte från dig.

Nej asså detta är helt otroligt, jag kan faktiskt inte beskriva känslan med ord.