Tiden står still

Som vanligt vill jag inte skriva här men jag gör det ändå.
Inget har nog hänt sen i tisdags, tiden står lite still.
Att ta sig upp i dag var svårt, jävligt svårt.

Jag tänker så mycket på Tess, Bojan.
Det känns så frustrerande, ledsamt, onödigt
och bara fullkomligt skit.

Jag kan aldrig föreställa mig hur det är för dig,
vad du tvingas gå igenom (jag vet att den som är du säkert inte läser detta men det är som om jag måste skriva av mig. . . kanske det blir läst sen)

Ni var dom vi de senaste. . .vad blir det, året?
Har umgåtts mest med,
våra sena kvällar hos er
när vi alla hade allt att säga
allt och ingenting.

Vi som alla kom så jävla bra överens
alla vi fyra.
Även Du och Roger
jag och Bojan.
Måste säga (rättare sagt skriva)
att han är en av dom få som vetat vad jag pratat om,
för han var i samma sits, fast tio gånger värre, antagligen.
Jag kunde påbörja en mening med det jag ville förklara, och han avsluta den.

Och jag har dåligt samvete för att jag inte umgåtts med er så mycket på senaste tiden.
Men jag vet att ni båda vet hur det är, man har sina perioder.

Det var verkligen inget sånt jag ville skriva om, men nu blev det så. . .