Denna försummade blogg, vad ska jag med dig till?
Egentligen hatar jag dig men av någon anledning tror jag att någon dag
kanske jag helt mirakulöst börjar skriva om ordentliga saker och ting.

Inte onödiga saker om ens liv eller enbart vara negativ mot allt som det brukar bli.
Varför i helvete skulle någon vilja läsa det. . . .

Men iof har jag en väldigt god vän som bloggar precis som man ska,
som man borde.
Där hon kan blanda åsikter med anekdoter.
Vad som sker i hennes liv, bilder.
Men utan att det blir för mycket av något.

Men sen har hon också förmågan att skriva.
Att uttrycka sig.
Hon är rolig, smart och påhittig (he he)

Hon är http://ausikts.blogg.se/

Själv tappar jag orden, sitter förlamad framför datorn.
Min fantasi har tynat bort.
Jag kan inte komma på något som skulle vara värt att skriva om, eller läsas för den delen.
Har jag blivit äldre? Eller ja det är ju klart att jag har. . . Men inte borde all min kreativitet försvinna för det.

Jag hittar anteckningsblock med tusentals ord, formuleringar och meningar som jag inte kan förstå att jag själv skrivit.
Men det är konstigt när jag pratar med andra bara forsar orden ut.
"Jag avfyrar skämt som en AK-47:a"
Som när jag är med min lilla Therese, då finns det inget stopp på alla sjuka saker som sägs eller hittas på. Men va fan händer när jag sätter mig här.
Bara skit kommer ut, som just nu exempel. Vem fan sitter och skriver sånt här trams.
Det blir bara sånt här löjligt halvdeppigt blööö.
Jag som har gjort hur mycket som helst den senaste tiden eller året eller när fan jag uppdaterade ordentligt.

Det finns ju resor jag gjort, helt sjukt fet konsert där Roger Waters gjorde en uppsättning av the wall.
I globen gav seinfeld mig magrutor av allr skratt.
X antal vinkvällar hos Therese med roliga citat, foton och videoklipp.

Men nu kommer jag på varför jag inte engagerar mig i denna bloggen.
För vem fasen skulle läsa den och ens bry som om vad jag sysslar med.
Varför vill jag att någon ska läsa om vad jag gör, eller anser om saker.
Jag vet ju själv jag läser ingen blogg för jag tycker bara folk skriver om tråkiga jävla saker om skit dom gör som är totalt ointressant (inte melissas blogg då).
Och sen är det väl inte så att jag "marknadsför" denna så kallade blogg.

Nej ska man blogga ska man fan ha något att skriva om.
Och framför allt kunna skriva, formulera sig.
Ha någon åsikt, en mat, blom, modeblogg eller vad fan som helst bara man inte gör det bara för att skriva om varenda liten onödig sak man gör.
Men hey vem fan är jag att säga något alls. Jag behöver ju inte läsa det jag tycker är skit.
Men jag vet inte, någon form av ventilation blir det väl. Det är bara så jävla läskigt att det har blivit så att man skriver om sitt privatliv, vad man gör etc på interwebb.
Har vi verkligen sånt bekräftelsebehov? För annars vet jag inte varför man gör det, ja om man inte har något form av tema när man bloggar.

Exploatering av en liv deluxe.

Tatt

I morgon är en bra dag
för jag ska till Sveriges för länge sedan huvudstad Malmö för att gadda mig.
Få lite struktur och helhet över högerarmen. Kommer bli skit bra för min kära tatuerar är amazing.

www. johansvahn.blogspot.com

Changes

Efter att misskött denna bloggen ända sen den föddes,
allt från pinsamma kassa inlägg under ens mindre positiva stunder
till onödiga hettsiga debatter med mig själv tänkte jag nu börja om på nytt.

Eller va fan man ska säga (varför vet jag egentligen inte).

Tanken var att skaffa en helt ny blogg men sen tänkte jag,
va fan skiten kan vara kvar (eftersom detta antagligen bara är en grej jag fått för mig nu men antagligen kommer hata och ha ångest över om ca fem minuter sedan fortsätta skriva lite halvtaskiga onödiga inlägg igen).

Såååå jaha här är det då (uppenbarligen) det "första" inlägget i den omgjorda bloggen.
Denna gången ska jag försöka ha en mer positiv underton (hur fan det nu är möjligt).




Okej hänt sen sist:
Syster har fått en son, finaste Leon. Me love
Även Mikaela har fått en son, congrats
Jag har ny tatt me lova big time
Jag ska tatta mig igen nu på fredag, vad vet jag icke ännu.

Sen är det kanske inte så mycket mer nytt.
Dom obligatoriska fyllorna för att fly vardagen, den ibland smygande ångesten efteråt.
Samma jobb, ja samma allt tror jag. Inget nytt.
Inte vad jag kan komma på nu som skulle ligga i någons intresse.

Precis som om något av det jag skrivit kommer förgylla någons tillvaro.

s k i t

I stället för att uppdatera och spy galla över allt jag är förbannad på
så har jag av någon anledning börjat skriva någon form av hettsig "dagbok"
på min skrivvänliga dator (bra tangentbord).

Då är det ju som så att det känns som jag får välja lite. Denna bloggen suger ju,
och har gjort det ett tag sååå ska man safta till det med skiten
jag skriver "privat" även om kanske inte är jätte privat
bara jag som hettsar över saker.

Inte för jag tror att det på något sätt skulle "piffa" upp denna bloggen.
För den delen vill jag bara göra om hela skiten.
Byta bilder, färger. Allt.

Skriva om saker som händer runt om i våran fucked up värld
och inte om mig. Eller skriver väl inte jätte mycket om mig, eller, kanske.
Skit samma.
Men tyvärr pallar jag inte detta. För jag har ingen aning om hur jag vill ändra skiten.
Känns väldigt onödigt att ändra något som redan är skit och dömt att fortsätta vara just
skit.

Att dö två gånger

"Alla har sin egen historia, men ibland vet de inte vilken den historien är,
eller var de passar in i den.
Säg att ens föräldrar ser en som ombytlig och oansvarig;
säg att jobbarkompisar insisterar på att man är den som får fart på festen;
och där står man, fångad i en version av sig själv,
i sina snäva marginaler, och det hemska är
att man för det mesta inte ens vet om det.
Och eftersom vi alla är en gåta för oss själva
och beroende av att andra människor kan förklara oss
och göra oss sanna, ser man sig gradvis som så också.
Det är historien man tror man befinner sig i.
En komedi. En fars.
Man förlorar de andra bitarna av sig själv.
Men det händer att man ser sig själv i ett annat ljus,
intalar sig själv något annat.
Man blir en helt annan historia,
djupare och sällsammare och mer intressant,
med nya bottnar."


Ett stycke från boken "Att dö två gånger" av Nicci French.

Påverkan och en del ignorans

Det är ju värst vad mycket som påverkar en som människa.
Mina föräldrars föräldrars beteende som gjorde mina föräldrar till det dom är.
Som sen har påverkat mig till den jag skulle bli.

Om ena föräldrar har pengar
eller inte har det.
Om man har syskon
djur.

Bor i lägenhet
eller hus.

Vännerna runtomkring en.
Människor du kanske bara möter en gång
men som gör en inverkan.

Om du blivit mobbad i skolan
eller var den som mobbade.

Killarna du dejtat
blivit ihop med.
Alla ord som sagt
och dom som aldrig blev sagda.

Hade jag bara ändrat en av dessa faktorerna i mitt liv
hade jag kanske varit helt annorlunda.
Tänkt på ett annat sätt.
Haft andra åsikter och perspektiv.

Jag ångrar ingenting jag någonsin varit med om
även om det är mycket som varit ja hmmm
väldigt inte bra, eller vad man ska säga.

För det har lärt mig så himla mycket som jag är rädd
att jag inte skulle lärt mig annars.
Det har öppnat mina ögon,
tyvärr fått mig att inse i alldeles för tidig ålder
vilken skit värld detta är.



Vissa ord som jag fått höra har inspirerat mig.
De flesta har gjort mig förbannad,
upprörd.

Ibland ledsen men mest besviken.

Besviken för att den mänskliga rasen är som den är
och att det antagligen inte går att ändra på.

Förbannad för att just jag ska vara en av dom
som fattar hur denna världen egentligen är.
Den som inte bara kan skjuta undan det.
Ignorera.
Som inte kan gömma mig i en enkel vardag
utan att få ångest och dåligt samvete.
För att jag lyssnar, ser och tar in.
Analyserar.
Kritiserar.

Det hade varit så jävla mycket enklare
lättare
om jag antingen inte var den allra smartaste för att inse
att sverige och världen inte är så bra som man tror.
Att inte allt handlar om idol eller ute kvällar på Harrys.

Det hade varit så jävla mycket enklare
lättare
om jag helt enkelt var så egosentriskt att jag inte bryr mig
om någonting som inte anbelangar mig själv.

Upprörd för att jag inte gör mer själv eller försöker
påverka mer än jag gör.
Då är jag lika dum, lat och obrydd som de mindre smarta
och egosentriska jag rätt ofta föraktar.
Jag är inte mycket bättre själv.

signalstopp

Två saker som stressar mig varav den ena även gör mig en aningens
psykiskt sjuk.

Det första är stationen som bytt sin jävla signal så fort de ska meddela något.
Det kan vara helt ok om inte signalen är precis som den i
närkontakt av tredje graden.
(vilket för övrigt är en jäkligt bra film jag rekommenderar)


Det andra är att det blir mörkt så fort.
Okej hade jag gått upp kl nio och inte vid tolv hade jag ju haft fler
ljusa timmar. Nu är det ju dock icke så.
Vilket gör att när jag går upp och väl klätt på mig och halvt kommit igång
så är det typ två timmar tills det är mörkt.

Sicket banalt problem som jag faktiskt får skylla mig själv för.

Jag har säkert mycket mer som antagligen är intressantare som jag borde skriva om.
Men så fort jag sätter mig här så tar det stopp i mina tankebanor och
mina välformulerade meningar i huvudet har lagt sig till ro
för att inte aktivera sig än på ett tag.